Kvinnokroppen

Misogyni

Misogyn. Det betyder någon/något som”uttrycker eller präglas av hat till eller förakt för kvinnor, kvinnofientlig; kvinnohatare”. Ok. Det finns något som heter ”gynefobi” också. Om man lider av denna åkomma hyser man en ”sjuklig fruktan för eller motvilja mot kvinnor”.

Jag tänker att hela samhället är gynefobiskt OCH misogynt. Jag skulle kunna skriva om alla slem som tafsar på kvinnor i det offentliga rummet, något som är normaliserat hos många ffa unga kvinnor. Det är så det är, inget att göra, bäst att hålla lite avstånd bara. Jag skulle kunna ställa frågan ”varför tafsar inte kvinnor på män under Bråvallafestivalen?”. Men det går inte att svara på, jag kan inte det i alla fall.

Men! Något annat som är jävligt misogynt är den helt normaliserade jakten på kvinnokroppen. Varje dag står det om viktminskningstips i Aftonbladets nätupplaga. Varje dag. Just nu vill man upplysa alla med snippa om hur man blir av med muffinmagen (sic) när man är 40+. En bild på en kvinna som tagit ett stadigt tag kring sin midja (hon är tydligen ”tjock”). Så en bild som ser ut att vara tagen från nån jeansreklam visar hur man kan se ut sen. Smärt och snygg.

Vad som gjorde att jag ruttnade idag vet jag inte, jag har troligen uppnått nån sorts mättnad på denna typ av rapportering, 100% saturation. Och att under rubriken om muffinmagen låg en annan rubrik, en kvinna i niqab, jag tror att hon berättade om nåt annat förryckt förtryck. Inte från nån ayatollah utan från gemene man. Det går visst inte att acceptera att kvinnor klär sig i svart särk. Men det är fullt acceptabelt att visa bilder på en vanlig kvinnokropp, problematisera dess utseende och sen visa en bild på man ska se ut, egentligen.

Jag undrar som en flundra, jag reser ragg. Lämna tillbaka kvinnokroppen, den har varit tagen som gisslan sen juratiden, alla kvinnor uppmanas härmed att vägra kväsas, to raise hell, nu är det nog. Sluta sitt på jobbet och ät keso med avokado.

Säger jag. Jag som gick upp 12 kilo när min sköldkörtel fick presenil demens. Jag kände mig obekväm, inga kläder passade och jag mådde skit i största allmänhet. Jag köpte baddräkt i stället för bikini och kände mig ”ful”. Alla är vi offer för bantningsdrevet.

Nu är jag smal som en sticka. Det kommenteras löst och ledigt, man får ju kommentera att nån är ”smal” men inte när nån är ”tjock”. Vilket är helt ologiskt då hela samhället kommenterar ”tjocka”. Då är det ok? Men inte vid fikabordet. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte snubbla på keson.

Men ack och ve. Livet är ju detsamma oavsett om man är smal eller inte smal. Det knagglar bara vidare. Man sitter fortfarande på jobbet med lite pissljummet kaffe. Hösten kommer och man letar efter höstkappan (i storlek 34!). Det går löss på lågstadiet och man har förflyttat missnöjet. Missnöje är som energi, det antar bara ny form. Man kan stirra på den grå utväxten i håret. Eller i stark belysning under en spegel uppgivet noppa ögonbryn och skäggstrån. Tuttarna kanske? Så fula, taxöron, utammade och bleka dysterkvistar.

Kanske har det med ålder att göra. När man är pensionär kan man väl slappna av? Ta en biskvi till 11-kaffet och lite konfekt till kvällsnyheterna. Lite sherry (jag tror att jag ska börja dricka igen som pensionär, kanske röka också).

Allt man måste förhålla sig till, så oändligt tröttsamt.

Själv försöker jag på något sätt förhålla mig till mitt nuvarande arbete. Det är som en grumlig insjö. Jag är knappt simkunnig. Armar och ben flaxar, spasmodiskt. Man fäktar vilt och undrar varför man simmat så långt ut, det är så kallt och i okända vatten. Att förhålla sig till att det varje dag känns som man satt på stetoskopet åt fel håll.

Snart är det höstlov och då ska vi till det garanterat misogyna Dubai. Jag längtar. Sol och bad i november, slå det om ni kan. Men väl där lär jag få försöka förhålla mig till det Disneyliknande emiratet. Det är knappt att jag vågar säga att vi ska dit, det är så osmakligt i vissa människors öron. Som Nordkorea. Kim Jong, here we come!

I morse hade jag glömt att sätta på mig bh. Jag kom på det innan jag gick. Det kändes så ovant. Skönt! Jag övervägde i en sekund att gå utan. Gick sen upp och satte på mig en urtvättad bh, gick till tunnelbanan och sen var det inte mer med det. Här skulle jag kunna dra igång en litania om bröst och bröstvårtor, men det gör jag inte, jag orkar inte. En annan dag.

God natt

 

 

Standard
Galenskaper

Gas i en låda

Det var länge sen jag bloggade. Det var som en klåda i början, nu kan jag inte komma på ett  dyft att skriva om. Jo, några saker.

Vi kan börja med PLUGGET! Jag har försatt mig i en alldeles, alldeles underbar situation. Jag jobbar heltid PLUS att jag sliter 10-15 timmar i veckan med en uppsats som är som att vada i kvicksand. Omvårdnadsvetenskap. Vad är det? Att det är välgörande att lyssna på patienten? Att puffa upp kudden? Möta en medmänniska med respekt (behövs det en teoretisk överbyggnad för det?). Se till att PVK:n inte sitter för länge? Sätta katetern så smooth att patienten inte märker nåt? Jag vet inte. Jag har jobbat som sjuksköterska i 20 år. Jag vågar till och med säga att jag är bra på mitt jobb.

En klatschig ramsa från grundutbildningen är ”ansa, leka, lära”. Det är alltså nån som kommit på den ”teorin”, disputerat och skrivit en bok som sjuksköterskor på grundutbildningen förväntas förstå, få en snilleblixt av, heureka! Den personen heter Katie Eriksson. ”Att vårda är att ansa, leka och lära, att fungera i tro, hopp och kärlek” mässade hon. Det finns så mycket mer yada yada, orkar inte kopiera och klistra in här.
Eller hur! ”Tro”? På vad? Gud? Ut i verkligheten, sätt dropp och ge en supp samtidigt, be till Gud att du och patienten lekt och lärt under tiden. Känn sen hoppet om att det inte är fyra överbeläggningar på avdelningen i morgon också.

M frågade, jamen vad är det då, omvårdnad? Jag stod som en saltstod. Stum. Allt det som är omvårdnadsvetenskap är ju självklarheter. Och denna disciplin vårdas ömt som ett krackelerade dinosaurieägg på KI. Om man ställer ens en liten, liten, liten fråga som en liten undran som undrar om voffor gör ni på dette viset? Då bryter nån på sändlistan ihop! En disputerad människa som handlett triljoner studenter har inte sovit på hela natten efter mitt mail. Det är fan på riktigt! Jag tar av min värdefulla tid för att krysta ur mig detta, jag har läst vetenskaplig metod och metodik. Jag är inte trög, efter, bakom. Lägg ner skiten. Vem kommer läsa denna uppsats sen? Svar:INGEN! Herregud, hade jag vetat detta hade jag lagt benen på ryggen och kutat hem direkt i januari.

Omvårdnadsvetenskap är som en gas. Som så ska packas i hop i en lufttät låda som kallas uppsats. Tänk om man slapp skriva om upplevelser hela tiden. Tänk om man var biomedicinsk analytiker. Eller läkare. Krafsa runt med lite provsvar, mäta, göra en tabell eller två där man skriver in siffror och VOILÁ! Disputerad och klar, tjoff. Jag älskar tabeller. Jag får inte ha med en enda sån här i detta pseudomecka. Det är upplevelser det handlar om. Inte sk outcome.

Så. Då har jag kräkts över KI.

Nu tänkte jag kräkas över pretton och designklassiker. Skrivbord för nästan 10 000 som är skrangliga. Ett annat redan repigt i butiken. Som V:s skrivbord, modell ”Micke” på IKEA. Det kostade 695:-. Man tror man får vad man betalar för. Långnäsa! I denna butik som heter ”Svenssons i Lammhult” vinglar jag och min far runt. Han är kunden. Jag dekorerar mitt hem med lego och ovikt tvätt. Jag är inte ljus och fräsch, jag trivs när det är småstökigt, i alla rum utom kök och badrum. Det verkar analt att vara pedant. Och tråkigt. Nåväl. I denna gigantiska butik finns knappt nån personal. ”Hallå? Hallå?”. Nähä. I rymden kan ingen höra dig skrika. Vill de inte sälja sina bord i MDF, säkert tillverkade i samma fabrik som IKEA:s prylar? Om man har en affär där ALLT är designat, inte ens en korkskruv är utan märke, borde man inte skruva upp servicenivån då? Jag fyndade en rustik, fint randig kudde får Afro Art i alla fall. 50%, innerkudde i dun ingick. 250 spänn. Fynd. Kanske det billigaste i hela byggnaden. Far lyckades beama till sig en i personalen och köpte en fåtölj för xx xxx kronor. En designklassiker, ni hör. Nu råkar vi ha en likadan som min sambo förde med sig i boet, men den sitter vi aldrig i. Där ligger nästan alltid ren tvätt som ingen har lust att vika. Det är ok. Det funkar att plocka därifrån direkt. Som en sorts fåtöljbyrå.

Nu ska jag lägga mig. Jag är så trött hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag lägger mig när småbarnen lägger sig. Klockan ringer 06:10. Jag går upp, sätter på en kanna kaffe, duschar, sminkar mig, dricker kaffe, tar en snus. Bläddrar förstrött i DN. Knausgårds senaste fick fin kritik. Måste komma ihåg att köpa den. Jag har haft en crush på honom sen första ”Min kamp” kom. Han ser så skönt raggig ut, som en oborstad blandras ingen kammat på länge. Och så röker han. Jag känner ingen som röker, finns det rökare fortfarande? Han skiter i emfysem, han röker lika mycket som jag snusar, vilket är = hela tiden.

Nu ska jag sova och försöka förtränga det faktum att här är här och inte där. Eller där är där man inte är. Att jag ska släpa mig upp i morgon igen och i 8 timmar arbeta på en plats som är snarlik den jag hade förr, den jag sa upp mig ifrån. Embrace life, live, laugh, love och fånga dagen.

 

 

Standard
Okategoriserade

Namnbyte

Bloggen måste byta namn. Jag är inte sjukskriven, jag jobbar ju heltid. Jag har ingen aning, borde göra en sån där lista vi hade när jag väntade Simon. Alla ville vara med och tycka och vi måste komma överens. Det blev Simon även om han såg ut att heta Björn när han var nyfödd. Krallig, liksom muskulös och fjunig, ljusa virvlar.

Handbok för icke-sjukskrivna? Handbok för fd sjukskrivna? Handbok i hur man blir sjukskriven (alltså blir sjuk)? Handbok i hur otroligt tråkigt det är att vara sjukskriven? Jag kommer inte på nåt. Alla idéer mottages tacksamt.

Här hemma råder lugn och ro. Tre familjemedlemmar är och semestrar i Spanien. En är i Hudiksvall. Återstår undertecknad samt vuxen dotter. Det är så tyst! Jag åt tårta till middag igår. Har inte tömt/fyllt diskmaskinen. Har hela sängen för mig själv. Kan träffa kompisar efter jobbet hur mycket jag vill. Skulle kunna träna om jag blev sugen men det blir jag ju aldrig hur länge jag än väntar. Äter exklusiva tryfflar från R:s jobb istället. Funderar på att börja spela Pokemon men tonåringarna tycker att det är ofattbart töntigt och ofattbart att vuxna spelar, det är ett barn- och ungdomsspel enligt dem. Så jag avstår. Köpt ett par silverskor på Tradera i stället. Som nya. Älskar Tradera.

Jag ska ha dem på jobbet i morgon. De blänker så man kan spegla sig i dem, det blir solkatter, de tillför en touch av glamour till bussarongen och de obligatoriska vita brallorna med många fickor. Piggar upp mig och patienterna. Jag vet hur morgondagen kommer bli, den planerades färdig av mig klockan 16:58 idag, det blir körigt. Jag kan inte sluta tänka på vad jag ska börja med nu, vilket är prio 1? Patient A eller patient B. De är i lika trängande behov av hjälp. Ska jag göra ole dole doff? Ingen annan än jag kan bestämma. Det kan bli sten, sax, påse. Men med vem och hur seriös verkar man då, jag bara undrar.

Alla som har vuxna barn, herregud. Hur mycket tid ni har! Fattar ni det? Jag har skrivit om det förr men jag kan inte sluta fascineras av den enorma skillnaden. Att bara sluta jobbet, gäspa, jobba över eller ta ut komp. Gå en sväng på stan, spela bridge, dansa tango eller gå en keramikkurs.

Jag älskar såklart mina barn (det är så otroligt sant men också något jag måste skriva för att inte verka otacksam och gnällig, de som tycker gnällig minns inte småbarnsåren) och vill ha dem som de är men det kommer definitivt bli mindre jäkt om några år när de blivit äldre. Även för dem, jag bara sjasar ju på dem hela tiden. Jag tänkte på det idag, jag är faktiskt ingen vidare mamma. Jag hotar och mutar och har uselt tålamod. Ibland äter jag upp deras lördagsgodis fast de vill spara till nästa lördag, då ljuger jag och säger att det är borta, poff, försvunnet. Jag kan säga saker som är helvrickade, typ ”men sluta gråt nu!”. Tänk om man skulle säga det till en vuxen? Det finns ju inte. Barn, de får inte välja föräldrar, allt är slumpen. Vi väljer att ha barn. Vi är vuxna och de är barn, de är i beroendeställning, man kan inte säga vadsomhelst bara för att man har mens eller är stressad.

Apropå mens är det ju så komiskt att jag fortfarande har det FAST JAG INTE HAR EN LIVMODER! Det blöder från livmodertappen sa gynekologen. Jag måste ha en jättejättestor livmodertapp. Jag måste vara skapt avelskossa. Äggstockarna kommer pumpa ut ägg till jag är 95, de har verkligen inte fattat galoppen. Ge upp! Det blir inga fler barn, även om jag tror att jag skulle kunna bära ett barn i urinblåsan, min kropp verkar så besviken på mig som lagt ner.

När man jobbar heltid, som jag gör nu, när gör man ärenden då? Sånt man inte kan göra på helgen. Typ gå till tandläkaren, gå på mammografi eller till frisören? Jag trivs med att jobba mycket. Jag är så otroligt fokuserad på mina arbetsuppgifter och patienterna att tiden svischar fram och jag hinner inte oroa mig för nåt. Annat än att hinna allt jag ska och inte glömma nåt på jobbet då, det drabbar ju inte mig utan de som behöver min hjälp. Det är min tvångstanke i det här jobbet. Att glömma nåt. Waran eller insulin, hjälp. Alla katastroftankar vilar i sin illaluktande bädd, jag mår bättre av det här, jag har inte ett uns ångest på jobbet. Att gå hemma är inte bra. Jag tänkte alldeles för mycket då, jag hann tänka på allt, det var fullständigt utmattande.

Nu ska jag kolla på Orange is the new black. Sista avsnittet. Sen MÅSTE jag börja läsa igen. Får inte somna så fort jag sätter på Storytel och lyssnar på Elena Ferrante. Alla verkar begeistrade av hennes bok ”Väninnan” men jag lyckas inte fångas. Den är som ett sömnpiller i storlek av ett Digestivekex.

 

Standard
Semester

Semester?

Det ösregnar här på västkusten. Här är så vackert men vädret är en sak för sig. Oförutsägbart. Alla lågtryck kissar av sig här för att dyka upp på östkusten som små ulliga gulliga moln. Nu spricker det upp t ex (klockan är 17:24) men ett nytt regnväder är på ingång. Gräsmattan är svampig. Jag kollar SMHI 20 ggr om dagen i desperat hopp om att få höra att regnhelvetet ska dra iväg, väck, schas. Stick till Norge eller Skottland.

Väder är egentligt inte väsentligt – om man inte är bonde. Eller är föreståndare för en glasskiosk/camping/minigolfbana. Eller småbarnsförälder. Om jag inte hade små barn skulle jag nöjt tända en brasa, lyssna på radio och läsa. Nu måste barnen rastas och rusa för att inte implodera. Jag är ingen mulle men försöker med regnjackor och gummistövlar. Vi är dyngsura efter en halvtimme, nån är ledsen, jag gnisslar tänder and the rest is history. Saknar sambo som jobbar i Stockholm (mest av praktiska skäl ska sägas). Fått hjälp och sällskap av min äldsta men hon har sjappat idag efter en vecka med oss. Det måste vara ett friskhetstecken hos en 19-åring. I morgon kommer 16-åringen ner. Motvilligt och under tvång. För ung för att vara ensam i stan, för gammal för att vara med familjen längre stunder. Annat lockar, hemma, jag minns hur det var.

Det har varit fint väder. Jag har varit i Grekland också så mina depåer av D-vitamin torde vara tillräckliga.

På Halmstads lokalradio uppmanar man befolkningen att inte sola, sitta i skuggan, använda solkräm och vara inomhus mitt på dagen. Den kvinnliga rösten avslutar med den tråkiga nyheten att Hallandsbor är särskilt drabbade av malignt melanom.

Jag är inte förvånad. Här finns mil av stränder och solen lyser ibland intensivt. Vi brukar skämta på stranden, om ”en typisk hallänning”. Den typiska hallänningen är 55+, mager, skinntorr och alltid jättebrun. Inte alls lik Carl Bildt. Hallänning, svensk, europé. Den typiska hallänningen verkar ha mycket stålars också, men det beror nog på att vi är vid kusten.

Ibland ser man kloka blekfisar på stranden. De lyder myndigheternas rekommendationer. Kommer ner på stranden efter klockan 15. Sitter i den skugga som finns. Barnen har heltäckande sk ”UV-kläder” och är bleka som lättmjölk men glada ändå. Lyckligt obekymrade om maligna melanom.

När kommer blekt verkligen vara vackert? När kommer solbränna + semester inte automatiskt tolkas som en lyckad semester? När slutar solbränna vara ”fräscht” (hemska ord)? När går Färöarna om Mallis som turistmål?

Jag tror det kommer ta tid. Det är enklare att ta till sig att rökning är cancerogent än att sol är det. Vi törstar efter den efter alla eländiga månader i kyla och mörker. Ska man sitta inne och uggla de få dagar Sverige bjuder på ljus och värme?

Väder. Regn. Semester. Sommarställe. Spela vändtia, UNO, bygga med kaplastavar och hålla barnen någotsånär i harmoni. För er som endast har äldre barn och förträngt allt klaustrofobiskt tjafs som kan uppstå – när hela hemmet blir ett minfält – kan jag meddela att jag emellanåt slickar på Treo-tuben och jag är inte ensam. Kom alltså inte med nåt förnumstigt råd. Fint väder lättar ofta upp stämningen och underlättar den gemensamma tillvaron. Tänk de som campar! Herregud.

Sol eller moln utan regn. Man kan spela kubb, man kan hoppa hopprep, man kan spela fotboll, man kan bada – möjligheterna är oändliga. Fint väder är fenomenalt på det vis att allt blir billigare då. Det är gratis att vara på stranden. Man kan springa runt i timmar, hoppa ner och upp ur vattnet. Alla är helt slut sen och somnar så sött.

Om det är långvarigt skitväder när man kamperar ihop på 50 kvm kan man till slut som förälder med uppluckrade principer hamna i ett bedrägligt beteende. Man faller lätt i fällan att köpa sånt som glass eller Lego en onsdag. Mina barn kommer få karies snart. Allt är uppluckrat, inga regler gäller, den som gapar högst vinner – stor som liten.

Semester. Vad är semester?

Om man är i en sommarstuga handlar mycket om bekvämlighet. För mig då. Vi har toa, rinnande vatten och tvättmaskin här. Vi har en bil. Jag hatar utedass och andra umbäranden. Livet är tillräcklig krångligt som det är, varför ska man ha Raskens-lajv på sina semesterveckor?

Semester, för mig, är att slippa handla och slippa laga mat. Slippa diska och städa. Garanterat fritt från lågtrycksvandring från brittiska öarna (jag avskyr de förbaskade öarna, Brexit or not). Slippa tjata och höra min egen irriterade spända röst. Fy fan för den.

Nästa år ska jag hyra en lägenhet i Grekland. På Kreta, jag älskar den ön. Jag älskar Grekland. Spelar ingen roll om folk yrar om Toscana, Franska atlantkusten eller Sicilien. Jag har varit nästan överallt men faktum kvarstår.

Jag är som Grekland. Om jag vore ett land vore jag Grekland. Sliten och nött, skakiga finanser men stolt ändå. Vi ska vara där i tre veckor och äta glass varje dag. Ibland är havet upprört, likt jag, men då badar vi i poolen. Eller spelar vändtia i solen.

 

 

 

Standard
Okategoriserade

Prima vara

I gårdagens tidning – DN  – fanns sidan där man lyfter fram en person som fyller år. Nu var det en ”författare” och diversearbetande kvinna vid namn Elsa Hane med ett efternamn till jag redan förträngt. Hon skulle fylla 50 år.

Det var helt osannolikt. Som en nekrolog. De skrivs ju alla i samma format. Ni vet. Claes-Göran föddes 1921 i Danderyd. Sen redogörs för Claes-Görans fantastiska framfart. Han läste till ingenjör, landade ett chefsjobb på valfritt större företag. Blev sen konsult, givetvis med stor framgång. Han var gift med Margot som raskt och utan knot klämde ut fem barn (ett eller två av dessa kan vara nekrologens författare). Claes-Göran var inte bara oerhört framgångsrik i sitt yrke, han var även en hängiven far samt centrum i en stor vänskapskrets. Otaliga var de mustiga fester han och Margot bjöd in till. Han spelade nyckelharpa, sjöng i kör, seglade samt talade fem språk flytande – inklusive mandarin. Man kan som läsare med fog misstänka att hans dygn hade 48 timmar. Samt att nekrologen till sitt stilistiska format möjligen måste skrivas så. Det är helt enkelt inte hela Claes-Göran vi får lära känna lite för sent. Somligt måste förbli oskrivet.

Ingen skriver om bruksarbetaren Rune i Östervåla. Ensamstående utan barn. Gillade att spela canasta. Inga mustiga fester. Rune talade endast ett språk, ni kan gissa vilket. Handlade på Lidl en gång i veckan. Utan musikaliskt sinne, inga särskilda kvaliteter above average. Levde ett tämligen genomsnittligt liv. Vem sjunger Runes lovsång?

Tillbaka till Elsa. Hon är o t r o l i g! Hur många skills som helst. Lyckligt gift med en man i reklambranschen. Tre barn ”som hon älskar att hänga (sic) med” (vem säger så?). Hon var med om en trafikolycka som barn, denna har lämnat efter sig kroniska ryggsmärtor. Detta fäster Elsa ingen som helst vikt vid, hon har sin egen medicin. Hon springer, tränar och stretchar. Varje dag. Hon retar aldrig upp sig på småsaker, det är bara slöseri med tid. Familjen köpte nångång sitt charmiga gamla hus där trädgården var en ogenomtränglig djungel. Elsa kunde inget om trädgård vid tillfället men tog sig an projektet med liv och lust. Nu är hon nästan trädgårdsexpert och har, givetvis, skrivit en trädgårdsbok. Vidare är hon en hejare på att laga mat. Nu ger hon ut en kokbok med sin bästis (Martina Haag, ingen Bettan från Bagis här inte). Den har ett pinsamt fånigt namn, det får ni själva bli varse. Behöver jag förtälja att hennes 50-års kalas blir lyckat, i centrum hos den stora vänkretsen?

Elsa. Finns hon? Är hon likt Claes-Göran en konstruktion? Konstruerar hon sig själv eller har journalisten likt nekrologförfattaren så att säga utelämnat en del och fernissat annat? Det koleriska temperamentet, smygsmuttandet på Bag-in-Boxen eller porrsurfandet. Till exempel.

Jag fyller 46 i morgon. DN har gudskelov inte ringt. Är på landet. Mina vänner kommer skriva grattis på FB, som jag själv gör, man blir glad. Mamma och pappa ringer. Jag får några presenter jag blir glad för, blir alltid glad av presenter.

Till DN, varsågoda:

Mitt liv har varit upp och ner. Ibland glad, ibland less. Varje morgon jag slår upp mina grönbruna ögon blir jag varse om dagsformen. Går ej att motionera bort. Jag ”hänger” inte mycket med mina barn. De äldsta skulle nog tycka att det var pinsamt om jag frågade. Vi är mest tillsammans. Jag pular med mitt, de med sitt. Vid middagen kan vi i bästa fall få tid att umgås och man kan försöka utröna vad som händer i barnens liv, vad tänker de på, man vill ju veta? Jag är evinnerligt glad att jag har dem och att de är friska och fina alla fyra. Jag är omusikalisk, orytmisk, helt ointresserad av trädgårdsskötsel, lagar mat varje dag utan vidare entusiasm. Är vegetarian, dricker inte alkohol. Snusar friskt. Ointresserad av heminredning, intresserad av handväskor, skor och kläder. Är konstant orolig för stort och smått. Pratar svenska och engelska, kan några fraser på spanska, tyska och franska. Jag retar ofta upp mig på småsaker. Är rastlös och ibland stingslig. Älskar min familj, mina vänner och att resa. Jag är född på Lidingö, blev sjuksköterska av en slump. Det är okej. Är skild, nu är jag sen sisådär 8-10 år med sambo. Vi har det bra, inte slår det gnistor men vi lunkar fram sida vid sida, kompletterar varandra ganska bra. Jag har en i grunden pessimistisk läggning och tar alltid ut allt i förskott. Jag drömmer om ett hus i Grekland och att bli ekonomiskt oberoende, i e ha fuck you pengar.

Det var en sammansättning av min sammansatta person.

I övrigt kan vi konstatera att två av kvällens tre matcher var skittråkiga samt att det åskat här på senkvällen. Jag har sett ett rådjur på tomten och en grävling i backen. Vi har badat, solat samt ätit pannbiff/vegokorv. Det är jättestökigt i huset. Och nu ska jag sova.

Over and out från västkusten.

 

 

 

 

J

 

Standard
kön

Snoppar och snippor och dess konsekvenser.

dagens pung

Genusfällan. Den slår igen här hemma med jämna mellanrum. Jag köper blommor till balkongen och vattnar desamma. Sambon sköter allt med bil, icke-fungerande fläktar och räkningar. Det senare är helt fairtrade och jämställt så det visslar om det då sambon valt en annan väg i livet, mer lönsam, än den omvårdande, utbrändhetsdoftande, sorgligt föga lönsamma väg jag själv vinglar på. Han har ju snopp den lyckosten – sist jag kollade i alla fall. Annars delar vi. På allt. På riktigt. Kläder till barnen, dammsugning, matlagning, vabb:ande, hämtande, lämnande och kalasinbjudningar (barnens, vi blir mer sällan bjudna på kalas).

Ibland hör man folk säga ”jamen, man gör ju det man tycker är kul?”. Som att män inte tycker det är kul med blommor/barn/mat, kvinnor inte med bilar/borrmaskiner/bygga altan. Att man gör det man tycker är ”kul” ju skitsnack vi gömmer oss bakom för att känna oss trygga, det är bekvämt så.

Sport vill jag slå ett särskilt slag för. Mer snippor på Tele 2. Ju fler snoppar desto mer bråk. Det står i direkt relation till varandra. ”Ingen med snopp, ge oss hopp” borde vara parollen vid varje derby. Då spar skattebetalarna pengar för då behövs inga piketpoliser. Inga pissfulla pungbärare på krogen som dessutom vill slåss. Herregud. Vilka patetiska figurer.

Jag tänker inte skriva om kulturmannen, det är annars jäkligt intressant. Läs Ebba Witt i dagens DN istället. Jag säger bara Selma Lagerlöf. Och Strindberg. You get the picture.

Pompösa män som anser sig själva ha tolkningsföreträde framför smartare och mindre pompösa kvinnor har jag dock liten erfarenhet av, men hör sanna, hiskeliga historier från vänner. Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Vi är inte så pompösa där, mest utslitna och underbetalda. Varför blir inte fler män sjuksköterskor? Är män mer ointresserade av att vårda och hjälpa andra? Nej, det stämmer inte för de blir ju läkare, poliser och psykologer. Är män mer pengakåta? Bullshit. Varför inga manliga barnmorskor när det kryllar av manliga gynekologer? Alltså, man behöver inte själv ha erfarenhet av hur det är att ha ett underliv för att på ett eller annat sätt arbeta i närheten av detsamma.

En intressant företeelse är hur det fungerar i barnomsorg och skola i särskilda situationer. Jag har varit förälder i 19 år. Inte EN ENDA GÅNG har nån med snopp, som kallar sig pappa, känt sig självmant manad att starta insamlingar för inköpande av diverse gåvor till personalen. Icke heller att inhandla dessa. Min empiri baseras på att jag själv räknar till 36 dylika tillfällen, från 19-åringen till 5-åringen, en avslutning per år. Inte ens en blomma. Räknar inte ens de äldstas dagisår då, det blir tolv till. 48 gånger! Jag häpnar själv, kan det stämma?

Jag fick nämligen 3:a i matte 1986 för att min lärare fick en puss, det är tyvärr sant, annars hade jag fått underkänt så det visslade om det. Jag ”snälla, kan jag inte få en 3:a?” (alla mina prov var överkryssade med röd penna). Han ”om jag får en puss”. Jag tänkte URK men körde (på kinden, nån måtta fick det vara). Fick godkänt. Äckliga gubbar och tjejer som håller god min och spelar spelet är inget nytt, men det vet ni alla. Detta var en parentes.

Är snoppen ett organ som gör en lat? Hänger den där och dinglar, gör bördan av dess bärande en alldeles matt, yr och disträ? Jag har ändå barn i delar av vår stad där det bor mycket medveten medelklass (gud vilket fånigt uttryck. Som ”livspussel” eller ”mys”). I alla fall på ytan medvetna om vad det nu är medvetna om. Medvetna om att verka medvetna.

Det kan yttra sig i att mammor och pappor på föräldramöten hävdar att det jobbas för lite med genusfrågor från koltåldern och framåt (mycket möjligt). Man vill kanske visa att man inte är en man som vem som helst. Man kan ha kjol. Man kan måla naglarna. Man kan vara icke-traditionell, inget fel med det som fenomen. Ingen snusspottande parodi på en ”redig karl” i flanellskjorta. Helst inte heller kostymnisse/nissa, det är vagt fel. Lite mera avspänd fast egentligen överspänd. Christianiacykel och Kånken, EKO-låda och second-hand. Jag har varit så fel i så många år men jag skiter ju i det. Faktiskt. Tyck vad ni vill, ni som ska vara så härligt avspända men är skitnödigare än alla andra. Låtsas att man inte bryr sig fast man gör det så hårt.

Men vad gör det? Gapa på ni bara, på nästa föräldramöte när ni tjoar om genus för 3-åringar – då tänker jag tjoa högre. Använd inte din gula ryggsäck som sköld! Lev som du lär då! Ligg i framkant, bana väg för alla andra med pung.

Allt hyckleri.

Hälsar undertecknad som tillsammans med två andra mammor samlat pengar samt köpt presenter till samtliga lärare i våra 16-åringars klass, som efter 9 år på samma skola nu skingras för vinden. Alla fantastiska lärare, man blir helt matt av tacksamhet.  Jag definierar här ”mammor” som såna som har snippa och känner att det är korrekt, jag vet att man kan vara pappa utan pung men jag är i affekt.

Jamen skit i det då kanske ni tänker. Jag ska göra det efter jag till nästa avslutning mailat ut en paroll! ”Hej alla härliga pappor, det är er tur nu!”. Jag ser fram emot det, både att få maila och gensvaret. (Hallå? Hallå? I rymden kan ingen höra dig skrika eller vadå?)

Jag tackar nu för mig, jag som är så vän och ljuv, omvårdande, omtänksam och ansvarstagande. Det är nog snippans oförtjänst. Medfött och ohjälpligt.

Standard
Existensen

Maslow och jag

maslows-behovstrappa

Såhär tänkte sig Maslow. Har man en morot, lite vindkraft och får ligga (i konstig pose) kan man sen bry sig om säkerhet, spargrisar, kärlek, makt och gilla-knappar och sen BLI ALLT DU KAN VARA! (ping Kay Pollack) Jag citerar lattattlara.se:

”Maslows behovstrappa eller behovshierarki som den också kallas är en modell som förklarar hur de mänskliga behoven prioriteras. Trots brist på empiriskt stöd har teorin fått stor genomslagskraft och har haft stor inverkan på efterföljande forskning.

Alla en människas behov kan enligt Maslow delas in i fem kategorier och varje kategori har en viss nivå av prioritering för människan. Alltså behoven kan existera samtidigt men behov i de högre kategorierna blir inte viktiga för individen förrän lägre placerade behov uppfyllts.”

Hallå Maslow? Det är nåt skevt med din pyramid! Man kan liksom stå på toppen samtidigt som man är nere UNDER pyramiden och krafsar. Hur ofta måste man ligga sådär snett? Är det nyckeln till allt? Om man inte får ligga har man inga vänner? Hur mycket vindkraft? Eller utan fisk ingen makt?

Intressant med en teori som har brist på empiriskt stöd – som ändå fått sånt stort genomslag. Jag ska utveckla en egen teori utan empiriskt stöd, jag är ändå trött på teorier, jag kan hitta på en bara, jag lovar. Fortsättning följer.

Jag har befunnit mig i geggan i minst två veckor. Luften som blev havregrynsgröt, blodet som känns som tjära. Jag skriver lappar. Dag för dag. Bara måsten. Bockar av.  Jag är så dimmig i huvudet, har jag fått nån annan sjukdom? Nån sjukdom som inte gör ont, men som gör hjärnan helt urblåst, disig, yr, tom. Hjärnan tillbakabildas? Mattias får göra allt nu, nästan. Jag har fortfarande en massa tidigare inbokade åtaganden, påtagna när allt var tiddelipom,  grejor jag måste ro i land. Jag brukar ro allt i land men det känns som att det har ett pris nu.

S frågar varför mamma aldrig följer med till gungorna. Det gör knappt ont, jag är för avstängd. Jag tänker slött att jag är glad att hen har en förälder som är fullt funktionsduglig.

Jag kan inte köra bil nu, känner mig nästan påverkad av nåt, det är så konstigt. Dricker jättemycket kaffe men det hjälper inte. Nästa vecka är fullklottrad i almanackan, hur ska jag ordna anletsdragen? När blir allt bra igen? Hallå? Nån som vet? Jag anropar nån med högre kompetens. Inget svar.

Bara det inte blir Betty Blue ordnar det sig. Klippa sig med slöa kökssaxen och ha läppstift utsmetat över hela fejan. Bilden av kvinnlig galenskap.

Att skriva, nu, varför – men jag vill ju skriva som det är – inte som jag önskar att det vore, så jag försöker. Lämnar ut mig till folk som kanske inte borde veta. Varför ringer jag inte en kompis i stället? Det känns jobbigare än att skriva, vänner ställer så bra frågor och slår huvudet på spiken i ett, jag kan inte ducka. Knatter knatter. Mattias dammsuger. Det är fullt med gräs i vardagsrummet, ett barn har hittat en nyckelpiga som ska matas. Är inte nyckelpigor rovdjur? Nyckelpigan kan få klättra in i mitt öra, bita sig in i min hjärna och ta en smakbit. Ekologisk lobotomi.

Jag plågar mig. Jag ligger i sängen, rullgardinen nere (Mattias: ska jag dra upp den, det brukar kännas trevligare (sic) så? Jag: nej. Bort med vasst ljus). Jag kollar FB. Ointressant som alltid. Aftonbladet. Sundsvall spelar mot Östersund. Jaha. Nåt plan har kraschat, man har hittat svarta lådan. Hemskt. En bussolycka. Hemskt. En fotbollspelare tog strypgrepp på sin lagkamrat under match. What? Jag slutar läsa.

Kollar Instagram och POFF så känns det plötsligt nåt som gör ont. Alla bilder i detta flöde, alla leende ansikten, alla som gör en massa trevliga saker. Umgås, äter lunch, får barn, går på museum, joggar, står på röda mattan, är på NK, är på landet. Allt ser så glatt och fint ut. Inget av detta är möjligt men ändå. Varför är det just jag som ligger här och rullar i tjära? Varför? Vad har jag gjort, jag vill bara bli lite glad igen. Snälla. Jag orkar inte en dag till. Hur ska jag orka ”duka ett vackert vårbord” som nån på Instagram gör? Varför kan jag inte lyckligt få spatsera i högklackat och ha behov av en ”clutch”? Men orka gå till parken med barnen då? Orka duscha, liiite bara? Nähä. Det går kanske inte att förklara för en som alltid mår bra, att känna såhär, det är overkligt. Livet pågår men man ligger vid sidan av. Vad var det som hände? När fällde jag krokben för mig själv? När tog nån strypgrepp på mig? Har ingen aning. Inget särskilt har hänt, men något särskilt har ändå hänt.

Det blir svårare och svårare att låtsas. Att sminka sig, ha fina kläder och fabricera ihop ett passande tonfall. Alla som inte fattar varför jag handlar skor/kläder/väskor som en oligark, här är svaret, Maslow behöver ej konsulteras. Jag har ett sånt måste-tillfälle nästa vecka. En avslutningsmiddag för ett av barnen som slutar i sin skola. Alla övriga måsten kan klaras av lätt haltande.

Alla ”inspirational quotes” på FB, jag mår illa. Kan folk inte ge sig, det är ju ett hån. Jag vill bara säga att även om man väljer glädje, har kärlek, är sann mot sig själv, älskar sina vänner, har stöd av alla, tittar på en katt/hund/get/hare så snart tillfälle ges och luktar på varenda blomma man ser så kan det gå åt fanders ändå. Tankens kraft hjälper inte mig nu. Den dystra sanningen är att inget verkar hjälpa. Jag har ju allt jag vill ha. Jag uppskattar allt jag har! Ändå. Skit. Varför står inte jag i majsolen mot nån husvägg och myser med en maskros bakom örat? Och nån lägger upp på Insta och bara: #njut #älskalivet #livelovelaugh #staypositive #fightyourinnerdemons.

Varför skriver jag ens det här? Så att ni kan tänka: stackars henne? Jag vill inte ha nån medömkan, tvi vale. Det finns ingen sjukdomsvinst här. Bara minutrar som blir till timmar som blir till dagar.

I morgon fyller ett barn 16 år. 16 år. Den forne, initiale gaphalsen är, förutom min älskade unge, nån som kan vara en tröst för alla föräldrar med kolikbarn de luxe. Det blir skitbra sen! Härda ut lite till bara, typ ett år, så löser det sig. Sen kommer nya saker, men tänk inte på det nu (visst märks det att jag ska jobba på BVC? Värsta gurun!). Det känns varmt i bröstet när jag tänker på det bitvis bångstyriga barnet.

Hoppet är kanske inte helt ute? Vore jag deprimerad bortom all hjälp skulle jag väl inte bry mig om nåt? Eller ens orka skriva? I morgon ska jag i alla fall slå in ett fint paket, jag ska duscha och sätta på mig nåt fint och sen ska vi ut och äta. Sätt stopp för det den som kan. Att jag ser fram emot det tar jag som ett försiktigt, positivt tecken.

ps Mattias tyckte jag verkade må bättre vid middagen. Jag åt och skrattade åt ett av hans dåliga skämt. Varde ljus! ds

 

Standard