Okategoriserade

Matcher

image

Ikväll är det derby på Tele 2. I tunnelbanan varnas redan nu för trängsel. Hammarbyare ombeds gå av vid Skärmarbrink, Djurgårdsditon vid Globen. Det blir lätt bråk ju. Alla glada fotbollsälskare göre sig icke besvär. Det är piketbilar en masse, ridande poliser, höjda batonger och ramsor från bägge håll som ofta innehåller ordet ”hata”. Inga supportrar är bättre eller sämre när det gäller storstadsklubbarna. Skulle en råna en bank – gör det under ett stockholmsderby. Alla poliser är vid arenan. Vad kostar det samhället? Vad kunde de pengarna användas till istället?

Jag går aldrig mer på derbyn. Jag har känt mig rädd – trots att jag är en medelålders tant helt utan halsduk eller tröja som röjer vilket lag jag hejar på. Alltid arga män. Alla dessa arga män som använder fotbollen som anledning att bete sig som svin. Tvi tvi tvi.

Jag stannar framför TV:n. Jag undrar om Sveriges nu bästa lag Norrköping har likadana problem med sina fans? Det känns inte så. Man kan vara bäst utan att bete sig sämst helt enkelt.

Själv går jag min 1008:e match mot mig själv. Tre derbyn på lika många dagar. Inte sovit. Hur somnar man? Jag vet inte. Gråten lurar bakom ögonlocken, det räcker med ett vänligt ord för att tårarna ska komma. Det är som att jag har en jättearg Hammarbysupporter inne i skallen. Han slår mig i magen, skriker mig i örat och fäller krokben för mig i ett. Han hatar mig! Jag är ett jävla pack! Och jag är så jävla trött på honom. Stick! Jag är beredd att lobotomera mig, låt mig bara vara. Snälla.

Att det är en hammarbyare vet jag då han emellanåt lämnar mig ifred. Han döljer sig bakom gemytet men sen slår han till. Hade det varit en AIK:are hade jag varit golvad för gott. De tror alltid att de är bäst i stan och ska vinna guld. I varje stund. Envetet, oavsett spelarmaterial. År efter år. Utmattande.

Mitt emellan två läkare. Ingen att ringa. Tittar mig i spegeln, så trött jag ser ut.

Vilken tur att jag har KI. Utmanande och utvecklande. Ser fram emot mitt nya jobb så mycket men måste orka hålla i i sex veckor till på mitt nuvarande. Det känns som sex år. Det är min energitjuv. Det känns som att ha en elefant på bröstet och en kork i luftvägarna. Tillräckligt liten för att släppa förbi lite luft men inte mer. Jag har aldrig skrivit om jobbet förr, varit rädd för repressalier. De är snart av med mig och jag med dem. Jag är ledsen för att sex år där slutar såhär. Med en kamp, varje dag, varje dag upp, upp, upp. Titta på klockan under dagen. Fem minuter har gått. Inte femtio. Varför går tiden så långsamt? Olidligt. Vill ut, vidare.

Det här är mitt liv. Livet går fort. Vad som helst kan hända. Barnen gör mig glada. Vänner är kärleksfulla och peppar när det behövs. M är oumbärlig – utan honom hade inget gått.

På torsdag inleds studenttiden. Middag med hela klassen och inbjudna föräldrar. Jag ska trycka ner halsduken i hammarbyarens hals några timmar. Köpt klänning och blå skor. Smink och fejkögonfransar, alla medel tillåtna. Jag kommer prata och skratta när jag ska skratta. Vara sprickfärdigt stolt över R. Komma hem och falla ihop som en trasa. Tänker tanken jag tänker ibland, att jag inte dricker. Ibland tänker jag att folk tror att jag är nykter alkoholist och det är jobbigt, vet inte varför, vad vore det att skämmas över. Det vore väl nåt att vara stolt över i såna fall. Den sanna orsaken tiger jag givetvis om. Inte vara gränslös, mitt överjag stoppar mig i tid.

Nu ska vi äta potatis- och purjolökssoppa. Jag ska lägga mig klockan 20. Lyssna på Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. En vacker bok om det mest smärtsamma. Som också påminner om att livet kan förändras för evigt för alltid på några sekunder.

Kanske önskar jag att min mentala Hammarbyare vinner över laget i mitt hjärta i kväll. Kanske är mitt spöke, den inre hammarbyaren, så glad då i några dagar att han lämnar mig ifred.

/M

Standard
Galenskaper

Gas i en låda

Det var länge sen jag bloggade. Det var som en klåda i början, nu kan jag inte komma på ett  dyft att skriva om. Jo, några saker.

Vi kan börja med PLUGGET! Jag har försatt mig i en alldeles, alldeles underbar situation. Jag jobbar heltid PLUS att jag sliter 10-15 timmar i veckan med en uppsats som är som att vada i kvicksand. Omvårdnadsvetenskap. Vad är det? Att det är välgörande att lyssna på patienten? Att puffa upp kudden? Möta en medmänniska med respekt (behövs det en teoretisk överbyggnad för det?). Se till att PVK:n inte sitter för länge? Sätta katetern så smooth att patienten inte märker nåt? Jag vet inte. Jag har jobbat som sjuksköterska i 20 år. Jag vågar till och med säga att jag är bra på mitt jobb.

En klatschig ramsa från grundutbildningen är ”ansa, leka, lära”. Det är alltså nån som kommit på den ”teorin”, disputerat och skrivit en bok som sjuksköterskor på grundutbildningen förväntas förstå, få en snilleblixt av, heureka! Den personen heter Katie Eriksson. ”Att vårda är att ansa, leka och lära, att fungera i tro, hopp och kärlek” mässade hon. Det finns så mycket mer yada yada, orkar inte kopiera och klistra in här.
Eller hur! ”Tro”? På vad? Gud? Ut i verkligheten, sätt dropp och ge en supp samtidigt, be till Gud att du och patienten lekt och lärt under tiden. Känn sen hoppet om att det inte är fyra överbeläggningar på avdelningen i morgon också.

M frågade, jamen vad är det då, omvårdnad? Jag stod som en saltstod. Stum. Allt det som är omvårdnadsvetenskap är ju självklarheter. Och denna disciplin vårdas ömt som ett krackelerade dinosaurieägg på KI. Om man ställer ens en liten, liten, liten fråga som en liten undran som undrar om voffor gör ni på dette viset? Då bryter nån på sändlistan ihop! En disputerad människa som handlett triljoner studenter har inte sovit på hela natten efter mitt mail. Det är fan på riktigt! Jag tar av min värdefulla tid för att krysta ur mig detta, jag har läst vetenskaplig metod och metodik. Jag är inte trög, efter, bakom. Lägg ner skiten. Vem kommer läsa denna uppsats sen? Svar:INGEN! Herregud, hade jag vetat detta hade jag lagt benen på ryggen och kutat hem direkt i januari.

Omvårdnadsvetenskap är som en gas. Som så ska packas i hop i en lufttät låda som kallas uppsats. Tänk om man slapp skriva om upplevelser hela tiden. Tänk om man var biomedicinsk analytiker. Eller läkare. Krafsa runt med lite provsvar, mäta, göra en tabell eller två där man skriver in siffror och VOILÁ! Disputerad och klar, tjoff. Jag älskar tabeller. Jag får inte ha med en enda sån här i detta pseudomecka. Det är upplevelser det handlar om. Inte sk outcome.

Så. Då har jag kräkts över KI.

Nu tänkte jag kräkas över pretton och designklassiker. Skrivbord för nästan 10 000 som är skrangliga. Ett annat redan repigt i butiken. Som V:s skrivbord, modell ”Micke” på IKEA. Det kostade 695:-. Man tror man får vad man betalar för. Långnäsa! I denna butik som heter ”Svenssons i Lammhult” vinglar jag och min far runt. Han är kunden. Jag dekorerar mitt hem med lego och ovikt tvätt. Jag är inte ljus och fräsch, jag trivs när det är småstökigt, i alla rum utom kök och badrum. Det verkar analt att vara pedant. Och tråkigt. Nåväl. I denna gigantiska butik finns knappt nån personal. ”Hallå? Hallå?”. Nähä. I rymden kan ingen höra dig skrika. Vill de inte sälja sina bord i MDF, säkert tillverkade i samma fabrik som IKEA:s prylar? Om man har en affär där ALLT är designat, inte ens en korkskruv är utan märke, borde man inte skruva upp servicenivån då? Jag fyndade en rustik, fint randig kudde får Afro Art i alla fall. 50%, innerkudde i dun ingick. 250 spänn. Fynd. Kanske det billigaste i hela byggnaden. Far lyckades beama till sig en i personalen och köpte en fåtölj för xx xxx kronor. En designklassiker, ni hör. Nu råkar vi ha en likadan som min sambo förde med sig i boet, men den sitter vi aldrig i. Där ligger nästan alltid ren tvätt som ingen har lust att vika. Det är ok. Det funkar att plocka därifrån direkt. Som en sorts fåtöljbyrå.

Nu ska jag lägga mig. Jag är så trött hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag lägger mig när småbarnen lägger sig. Klockan ringer 06:10. Jag går upp, sätter på en kanna kaffe, duschar, sminkar mig, dricker kaffe, tar en snus. Bläddrar förstrött i DN. Knausgårds senaste fick fin kritik. Måste komma ihåg att köpa den. Jag har haft en crush på honom sen första ”Min kamp” kom. Han ser så skönt raggig ut, som en oborstad blandras ingen kammat på länge. Och så röker han. Jag känner ingen som röker, finns det rökare fortfarande? Han skiter i emfysem, han röker lika mycket som jag snusar, vilket är = hela tiden.

Nu ska jag sova och försöka förtränga det faktum att här är här och inte där. Eller där är där man inte är. Att jag ska släpa mig upp i morgon igen och i 8 timmar arbeta på en plats som är snarlik den jag hade förr, den jag sa upp mig ifrån. Embrace life, live, laugh, love och fånga dagen.

 

 

Standard
Okategoriserade

Höga förväntningar och förutfattade meningar

Dagens happening för alla som hejar på Djurgården är otvivelaktigt nyheten om att Andreas Isaksson – the målvakt no 1 – kommer tillbaka till Dif. Jag trodde att det var ett skämt först, nån aggressiv Aik:are eller ogemytlig Bajare som lagt upp det på FB bara. Men det är sant och jag hade otroligt svårt att koncentrera mig på jobbet timmen efter jag nåtts av denna nyhet. Jag blir fortfarande glad bara jag tänker på det men får (givetvis) vånda. Nu är det fest bland Järnkaminer och hemma hos Bosse. Man har vunnit en match (på sjuttielva försök)! Isak is back! New english very good sympatisk coach! På lördag ska vi vinna igen! Komsi komsi till Tele2.

Ni vet hur det blir. Säkert torsk. Men nåt superettan tror jag de klarar sig från.

Men egentligen handlar det här lilla inlägget om nåt annat. Synen på psykisk ohälsa.

Om en läkare anser att en patient behöver annan expertis än hen besitter kan hen skriva en remiss. Till en specialist till exempel. Eller skicka in nån till akuten. Då, kära läsare, är det inte kallbranden i vänster ben eller bölden i röven som får ta plats, inte först. Först skriver hen typ: ”xx-årig man med bipolär sjukdom. Har nu böldpest/denguefeber/ebola, tacksam för bl a bl a bl a”. Varför skriver man så? Då borde man skriva ”xx-årig man med psoriasis, lider nu av kroniskt stånd, tacksam för..” eller ”xx-årig kvinna med migrän, kan ej stödja på vänster ben, tacksam för…”.

Vad har bipolär sjukdom med ett utbrott av denguefeber/kallbrand/nageltrång med saken att göra? Det kan man ju skriva sen, på slutet om det nu är nödvändigt. Väntar de sig att den dödssjuke bipoläre saten med fyra frakturer på varje extremitet ska kasta sig upp från britsen och gå bananas Jack Nicholson-style? Det säger så otroligt mycket och jag blir så trött. Inte kan jag säga nåt heller, då riskerar jag att hamna i affekt och det går bort, då kanske jag avslöjar mig.

När man talar med en annan vårdmänniska om en patient, med bipolär sjukdom, sänks rösten lite. ”Ja, du vet, hen är bipolär..speciell..men en underbar människa!” Man säger inte så om en diabetiker. ”Ja du vet, hen är diabetiker…men en underbar människa”. Men vadå? Synen på psykisk ohälsa är så sunkig och passé att jag blir matt.

Å vad jag önskar att jag kunde utbrista DET ÄR JAG OCKSÅ! Bipolär. MEN en underbar människa. Men. Jag mörkar vidare, det finns heller ingen direkt anledning att berätta, väldigt sällan faktiskt.

Varför ska den diagnosen riskera att vara det första nån får veta om mig? Jag går inte omkring och tänker: jagärbipolärjagärbipolärhurkännsdethurkännsdetochjagharhypotyreosocksåfanfanfan, vad ska jag göra, hjälp, tag betäckning! Jag springer inte in näck på Ica och köper 50 dosor snus, jag gör ingen illa, jag är på det hela taget som alla andra. I alla fall utåt. Jag VET att i den stunden en annan människa på nåt sätt får veta förändras den människans syn på mig fore life, definitivt, går ej att tippexa över. Då blir jag nån som trots det är underbar/duktig/snäll whatever. Trots det.

Eller så tolkas allt utifrån sjukdomen. Då. När nån vet. Den ligger som ett raster över hela mig. Ilska/glädje/upprymdhet/nedstämdhet. Varje sinnesstämning kan skyllas på sjukan.

Ibland, som idag, ångrar jag bloggen så in i helvete. Vem som helst som googlar mig hittar hit. Det är som att stå med rumpan bar. Men varför känner jag så när jag skrivit detta? Det ska ju vara normalt och icke-stigmatiserande med diverse diagnoser. Jag vet inte. Jag vet bara att jag bjudit er på en massa, alldeles frivilligt, jag känner få människor som är så öppna som jag är. På riktigt och i bloggen. Nästan alla har garden uppe, är blanka som bowlingklot. Blottar inte en spricka i fasaden (om hen inte är full). ALLT  är bra. HELA tiden. Fast man fattar att det är omöjligt och därmed osant. Jag vill inte vara smurfen längre, den lilla krumeluren i bekantskapskretsen.

Problemet är att har man en gång beslutat sig för att gå från personlig till privat kan man aldrig backa. Gjort är gjort. Ungefär som på jobbet, en patient frågar kanske om jag har barn? Jag svarar då sanningsenligt att det har jag. Om jag inte stannar där utan kanske berättar hur gamla de är eller vad de heter (om nån frågar då) har jag gått över en osynlig gräns. Då får jag tugga i mig att patienten framöver kommer fråga om barnen, varesig jag vill eller inte. Så nu får jag tugga i mig detta, gjort är gjort som sagt.

I morgon har jag jobbat fyra veckor heltid på vårdcentralen. Det var länge sen jag hade så kul på ett jobb. En vecka kvar och jag kommer sakna alla, både patienter och kollegor. Som jag skrattat, otroligt! Om jag nu ska uttala mig på ett cheezy sätt säger jag tack. Tack för den här tiden, jag har lärt mig så mycket, haft så kul, stressat som tusan – mest i början -gjort så gott jag kunnat och lite till och givetvis bjudit på mig själv på fikarasten. Men det har de andra också gjort.

Nu seglar jag vidare mot nya mål. Bipolär OCH….. Välj själv.

Standard
Okategoriserade

Namnbyte

Bloggen måste byta namn. Jag är inte sjukskriven, jag jobbar ju heltid. Jag har ingen aning, borde göra en sån där lista vi hade när jag väntade Simon. Alla ville vara med och tycka och vi måste komma överens. Det blev Simon även om han såg ut att heta Björn när han var nyfödd. Krallig, liksom muskulös och fjunig, ljusa virvlar.

Handbok för icke-sjukskrivna? Handbok för fd sjukskrivna? Handbok i hur man blir sjukskriven (alltså blir sjuk)? Handbok i hur otroligt tråkigt det är att vara sjukskriven? Jag kommer inte på nåt. Alla idéer mottages tacksamt.

Här hemma råder lugn och ro. Tre familjemedlemmar är och semestrar i Spanien. En är i Hudiksvall. Återstår undertecknad samt vuxen dotter. Det är så tyst! Jag åt tårta till middag igår. Har inte tömt/fyllt diskmaskinen. Har hela sängen för mig själv. Kan träffa kompisar efter jobbet hur mycket jag vill. Skulle kunna träna om jag blev sugen men det blir jag ju aldrig hur länge jag än väntar. Äter exklusiva tryfflar från R:s jobb istället. Funderar på att börja spela Pokemon men tonåringarna tycker att det är ofattbart töntigt och ofattbart att vuxna spelar, det är ett barn- och ungdomsspel enligt dem. Så jag avstår. Köpt ett par silverskor på Tradera i stället. Som nya. Älskar Tradera.

Jag ska ha dem på jobbet i morgon. De blänker så man kan spegla sig i dem, det blir solkatter, de tillför en touch av glamour till bussarongen och de obligatoriska vita brallorna med många fickor. Piggar upp mig och patienterna. Jag vet hur morgondagen kommer bli, den planerades färdig av mig klockan 16:58 idag, det blir körigt. Jag kan inte sluta tänka på vad jag ska börja med nu, vilket är prio 1? Patient A eller patient B. De är i lika trängande behov av hjälp. Ska jag göra ole dole doff? Ingen annan än jag kan bestämma. Det kan bli sten, sax, påse. Men med vem och hur seriös verkar man då, jag bara undrar.

Alla som har vuxna barn, herregud. Hur mycket tid ni har! Fattar ni det? Jag har skrivit om det förr men jag kan inte sluta fascineras av den enorma skillnaden. Att bara sluta jobbet, gäspa, jobba över eller ta ut komp. Gå en sväng på stan, spela bridge, dansa tango eller gå en keramikkurs.

Jag älskar såklart mina barn (det är så otroligt sant men också något jag måste skriva för att inte verka otacksam och gnällig, de som tycker gnällig minns inte småbarnsåren) och vill ha dem som de är men det kommer definitivt bli mindre jäkt om några år när de blivit äldre. Även för dem, jag bara sjasar ju på dem hela tiden. Jag tänkte på det idag, jag är faktiskt ingen vidare mamma. Jag hotar och mutar och har uselt tålamod. Ibland äter jag upp deras lördagsgodis fast de vill spara till nästa lördag, då ljuger jag och säger att det är borta, poff, försvunnet. Jag kan säga saker som är helvrickade, typ ”men sluta gråt nu!”. Tänk om man skulle säga det till en vuxen? Det finns ju inte. Barn, de får inte välja föräldrar, allt är slumpen. Vi väljer att ha barn. Vi är vuxna och de är barn, de är i beroendeställning, man kan inte säga vadsomhelst bara för att man har mens eller är stressad.

Apropå mens är det ju så komiskt att jag fortfarande har det FAST JAG INTE HAR EN LIVMODER! Det blöder från livmodertappen sa gynekologen. Jag måste ha en jättejättestor livmodertapp. Jag måste vara skapt avelskossa. Äggstockarna kommer pumpa ut ägg till jag är 95, de har verkligen inte fattat galoppen. Ge upp! Det blir inga fler barn, även om jag tror att jag skulle kunna bära ett barn i urinblåsan, min kropp verkar så besviken på mig som lagt ner.

När man jobbar heltid, som jag gör nu, när gör man ärenden då? Sånt man inte kan göra på helgen. Typ gå till tandläkaren, gå på mammografi eller till frisören? Jag trivs med att jobba mycket. Jag är så otroligt fokuserad på mina arbetsuppgifter och patienterna att tiden svischar fram och jag hinner inte oroa mig för nåt. Annat än att hinna allt jag ska och inte glömma nåt på jobbet då, det drabbar ju inte mig utan de som behöver min hjälp. Det är min tvångstanke i det här jobbet. Att glömma nåt. Waran eller insulin, hjälp. Alla katastroftankar vilar i sin illaluktande bädd, jag mår bättre av det här, jag har inte ett uns ångest på jobbet. Att gå hemma är inte bra. Jag tänkte alldeles för mycket då, jag hann tänka på allt, det var fullständigt utmattande.

Nu ska jag kolla på Orange is the new black. Sista avsnittet. Sen MÅSTE jag börja läsa igen. Får inte somna så fort jag sätter på Storytel och lyssnar på Elena Ferrante. Alla verkar begeistrade av hennes bok ”Väninnan” men jag lyckas inte fångas. Den är som ett sömnpiller i storlek av ett Digestivekex.

 

Standard
Okategoriserade

Checka ut, ridå, adjöken

goodbye

Jag har börjat med steg 1. Tagit bort Facebook-appen i telefonen. Detta efter grundligt övervägande. Kommer jag missa nåt? Kommer jag – likt andra – få en oemotståndlig klåda att lägga upp nåt ”underbart” som jag får spasmer av och bara måste dela? Jag tror jag vänjer mig. Och exakt hur intressant är det för andra att läsa mina inlägg/kolla mina bilder på en ibland falsk harmoni? Solnedgång, incheckningar på Arlanda, turkost hav, gulliga barn etc etc. Jag tycker inte andras inlägg i samma stil är särskilt spännande. De jag tycker är spännande pratar jag ju med, träffar alternativt messar. Det har gått ett dygn. So far so good, jag pillar inte lika mycket med mobilen nu. Men hur blir det ikväll? Jag ska på Parkteatern, är inte det en typisk FB-grej. Betyder: 1. Jag är kulturell (haha) samt 2. Jag har kompisar som vill gå på Parkteatern med mig. End of story.

Jag kan kolla på datorn, men det känns inte lika maniskt. Att helt ta bort FB skulle krångla till det, jag har flera slutna grupper jag inte vill vara utan. Så, tillsvidare är jag med. Kan man ens gå ur FB?

Instagram då? Tusan. Nour el Refai och the Fat Jewish, Nina Hemmingsson inte att förglömma. Jag avvaktar min totala detox ett tag till.

Jag är urless på alla bilder som liksom är som reklamfilmer/foton på våra liv. Det är aldrig en onsdag i november eller en sur marsdag. Det är bara det fina, det vackra och putsade vi lägger upp (nota bene, jag skriver vi, jag är inget undantag förutom ibland). När jag tänker på bilderna jag la upp på FB från Rhodos skäms jag. Vad ville jag säga? ”Kolla hur bra jag har det” ? Vem bryr sig? Dessutom är det ju tröttsamt att vi som kommentarer skriver sånt som ”njuuut”. Som att man inte gjorde det? Eller så är man olycklig och gråter under en palm. Men det visar vi inte upp, inte jag och ingen annan jag känner. Typ ”här är vi på Seychellerna. Allt är åt helvete, jag har rännskita och bråkar med min partner, barnet har fått vattkoppor och maten smakar skit”.

Och bloggen. Vad vill jag säga? Jag började blogga när jag var sjuk. Jag är fortfarande sjuk, det är beklagligt nog en för mig påtaglig och dessutom kronisk sjukdom jag lider av, men varför har jag varit så öppenhjärtig? Jag ville ju det i början men nu ångrar jag allt. Jag läser ju inga liknande bloggar. Om jag kunde radera allt skulle jag göra det. Bloggen har en osäker framtid, den behöver dessutom byta namn om den ska fortsätta existera. Jag är inte t ex inte sjukskriven längre (men jag borde kanske vara det, se där, lite inside information).

Jag lyssnade på en podd med Ebba Kleberg von Sydow och Emilia Poret, fråga mig inte varför. Det var kul i början, men när de började yra om sina semestrar i St Tropez, på Marstrand och i Falsterbo kände jag mig helt alienerad. Och provocerad. En överklasspodd jag inte kan relatera till. Nu försöker jag lyssna på ”Min fantastiska väninna” på Storytel men somnar hela tiden. Har plöjt Horace Engdal och Ebba Witts senaste, alltid nåt.

Jag är fullkomligt dödstrött efter 5 veckors semester där endast en vecka varit vilsam. Jag har exakt en vecka kvar, sen är det på med bussarongen, Birkenstocken och börja gno. Sen drar allt igång igen på riktigt. Skolstart och höstlöv, hålögda ungar och en mamma som ska jonglera familjeliv, sjukdom, jobb och uppsatsskrivande. Det kommer troligen gå åt helvete, jag har ju mina begränsningar, orkar inte lika mycket som ni som är friska och fulla av krut. Eventuellt väntar jag med uppsatsen till i vår, men det känns taskigt mot M som jag skriver med (hon kanske skulle dra en lättnadens suck?).

Jag kan här förtälja (då jag inte kommer kunna göra det på FB, möjligen på Instagram om jag känner att jag måste göra nån avis) att jag åker till Paris med M 4-7/9 samt till Dubai med mina döttrar på höstlovet. Anteckna detta. Det här med att resa med ett barn i taget började som en längtan att vara ensam med bara ett barn. Ge det barnet min odelade uppmärksamhet. Men jag har även numer ett mindre ädelt motiv (jag är här ärlig). Jag får på så vis själv resa flera gånger om året. Smart va?

Adios amigos. Livet rullar på på en knagglig stig. För mig. Hur fotar man det på Instagram?

Standard
Semester

Semester?

Det ösregnar här på västkusten. Här är så vackert men vädret är en sak för sig. Oförutsägbart. Alla lågtryck kissar av sig här för att dyka upp på östkusten som små ulliga gulliga moln. Nu spricker det upp t ex (klockan är 17:24) men ett nytt regnväder är på ingång. Gräsmattan är svampig. Jag kollar SMHI 20 ggr om dagen i desperat hopp om att få höra att regnhelvetet ska dra iväg, väck, schas. Stick till Norge eller Skottland.

Väder är egentligt inte väsentligt – om man inte är bonde. Eller är föreståndare för en glasskiosk/camping/minigolfbana. Eller småbarnsförälder. Om jag inte hade små barn skulle jag nöjt tända en brasa, lyssna på radio och läsa. Nu måste barnen rastas och rusa för att inte implodera. Jag är ingen mulle men försöker med regnjackor och gummistövlar. Vi är dyngsura efter en halvtimme, nån är ledsen, jag gnisslar tänder and the rest is history. Saknar sambo som jobbar i Stockholm (mest av praktiska skäl ska sägas). Fått hjälp och sällskap av min äldsta men hon har sjappat idag efter en vecka med oss. Det måste vara ett friskhetstecken hos en 19-åring. I morgon kommer 16-åringen ner. Motvilligt och under tvång. För ung för att vara ensam i stan, för gammal för att vara med familjen längre stunder. Annat lockar, hemma, jag minns hur det var.

Det har varit fint väder. Jag har varit i Grekland också så mina depåer av D-vitamin torde vara tillräckliga.

På Halmstads lokalradio uppmanar man befolkningen att inte sola, sitta i skuggan, använda solkräm och vara inomhus mitt på dagen. Den kvinnliga rösten avslutar med den tråkiga nyheten att Hallandsbor är särskilt drabbade av malignt melanom.

Jag är inte förvånad. Här finns mil av stränder och solen lyser ibland intensivt. Vi brukar skämta på stranden, om ”en typisk hallänning”. Den typiska hallänningen är 55+, mager, skinntorr och alltid jättebrun. Inte alls lik Carl Bildt. Hallänning, svensk, europé. Den typiska hallänningen verkar ha mycket stålars också, men det beror nog på att vi är vid kusten.

Ibland ser man kloka blekfisar på stranden. De lyder myndigheternas rekommendationer. Kommer ner på stranden efter klockan 15. Sitter i den skugga som finns. Barnen har heltäckande sk ”UV-kläder” och är bleka som lättmjölk men glada ändå. Lyckligt obekymrade om maligna melanom.

När kommer blekt verkligen vara vackert? När kommer solbränna + semester inte automatiskt tolkas som en lyckad semester? När slutar solbränna vara ”fräscht” (hemska ord)? När går Färöarna om Mallis som turistmål?

Jag tror det kommer ta tid. Det är enklare att ta till sig att rökning är cancerogent än att sol är det. Vi törstar efter den efter alla eländiga månader i kyla och mörker. Ska man sitta inne och uggla de få dagar Sverige bjuder på ljus och värme?

Väder. Regn. Semester. Sommarställe. Spela vändtia, UNO, bygga med kaplastavar och hålla barnen någotsånär i harmoni. För er som endast har äldre barn och förträngt allt klaustrofobiskt tjafs som kan uppstå – när hela hemmet blir ett minfält – kan jag meddela att jag emellanåt slickar på Treo-tuben och jag är inte ensam. Kom alltså inte med nåt förnumstigt råd. Fint väder lättar ofta upp stämningen och underlättar den gemensamma tillvaron. Tänk de som campar! Herregud.

Sol eller moln utan regn. Man kan spela kubb, man kan hoppa hopprep, man kan spela fotboll, man kan bada – möjligheterna är oändliga. Fint väder är fenomenalt på det vis att allt blir billigare då. Det är gratis att vara på stranden. Man kan springa runt i timmar, hoppa ner och upp ur vattnet. Alla är helt slut sen och somnar så sött.

Om det är långvarigt skitväder när man kamperar ihop på 50 kvm kan man till slut som förälder med uppluckrade principer hamna i ett bedrägligt beteende. Man faller lätt i fällan att köpa sånt som glass eller Lego en onsdag. Mina barn kommer få karies snart. Allt är uppluckrat, inga regler gäller, den som gapar högst vinner – stor som liten.

Semester. Vad är semester?

Om man är i en sommarstuga handlar mycket om bekvämlighet. För mig då. Vi har toa, rinnande vatten och tvättmaskin här. Vi har en bil. Jag hatar utedass och andra umbäranden. Livet är tillräcklig krångligt som det är, varför ska man ha Raskens-lajv på sina semesterveckor?

Semester, för mig, är att slippa handla och slippa laga mat. Slippa diska och städa. Garanterat fritt från lågtrycksvandring från brittiska öarna (jag avskyr de förbaskade öarna, Brexit or not). Slippa tjata och höra min egen irriterade spända röst. Fy fan för den.

Nästa år ska jag hyra en lägenhet i Grekland. På Kreta, jag älskar den ön. Jag älskar Grekland. Spelar ingen roll om folk yrar om Toscana, Franska atlantkusten eller Sicilien. Jag har varit nästan överallt men faktum kvarstår.

Jag är som Grekland. Om jag vore ett land vore jag Grekland. Sliten och nött, skakiga finanser men stolt ändå. Vi ska vara där i tre veckor och äta glass varje dag. Ibland är havet upprört, likt jag, men då badar vi i poolen. Eller spelar vändtia i solen.

 

 

 

Standard
Okategoriserade

Prima vara

I gårdagens tidning – DN  – fanns sidan där man lyfter fram en person som fyller år. Nu var det en ”författare” och diversearbetande kvinna vid namn Elsa Hane med ett efternamn till jag redan förträngt. Hon skulle fylla 50 år.

Det var helt osannolikt. Som en nekrolog. De skrivs ju alla i samma format. Ni vet. Claes-Göran föddes 1921 i Danderyd. Sen redogörs för Claes-Görans fantastiska framfart. Han läste till ingenjör, landade ett chefsjobb på valfritt större företag. Blev sen konsult, givetvis med stor framgång. Han var gift med Margot som raskt och utan knot klämde ut fem barn (ett eller två av dessa kan vara nekrologens författare). Claes-Göran var inte bara oerhört framgångsrik i sitt yrke, han var även en hängiven far samt centrum i en stor vänskapskrets. Otaliga var de mustiga fester han och Margot bjöd in till. Han spelade nyckelharpa, sjöng i kör, seglade samt talade fem språk flytande – inklusive mandarin. Man kan som läsare med fog misstänka att hans dygn hade 48 timmar. Samt att nekrologen till sitt stilistiska format möjligen måste skrivas så. Det är helt enkelt inte hela Claes-Göran vi får lära känna lite för sent. Somligt måste förbli oskrivet.

Ingen skriver om bruksarbetaren Rune i Östervåla. Ensamstående utan barn. Gillade att spela canasta. Inga mustiga fester. Rune talade endast ett språk, ni kan gissa vilket. Handlade på Lidl en gång i veckan. Utan musikaliskt sinne, inga särskilda kvaliteter above average. Levde ett tämligen genomsnittligt liv. Vem sjunger Runes lovsång?

Tillbaka till Elsa. Hon är o t r o l i g! Hur många skills som helst. Lyckligt gift med en man i reklambranschen. Tre barn ”som hon älskar att hänga (sic) med” (vem säger så?). Hon var med om en trafikolycka som barn, denna har lämnat efter sig kroniska ryggsmärtor. Detta fäster Elsa ingen som helst vikt vid, hon har sin egen medicin. Hon springer, tränar och stretchar. Varje dag. Hon retar aldrig upp sig på småsaker, det är bara slöseri med tid. Familjen köpte nångång sitt charmiga gamla hus där trädgården var en ogenomtränglig djungel. Elsa kunde inget om trädgård vid tillfället men tog sig an projektet med liv och lust. Nu är hon nästan trädgårdsexpert och har, givetvis, skrivit en trädgårdsbok. Vidare är hon en hejare på att laga mat. Nu ger hon ut en kokbok med sin bästis (Martina Haag, ingen Bettan från Bagis här inte). Den har ett pinsamt fånigt namn, det får ni själva bli varse. Behöver jag förtälja att hennes 50-års kalas blir lyckat, i centrum hos den stora vänkretsen?

Elsa. Finns hon? Är hon likt Claes-Göran en konstruktion? Konstruerar hon sig själv eller har journalisten likt nekrologförfattaren så att säga utelämnat en del och fernissat annat? Det koleriska temperamentet, smygsmuttandet på Bag-in-Boxen eller porrsurfandet. Till exempel.

Jag fyller 46 i morgon. DN har gudskelov inte ringt. Är på landet. Mina vänner kommer skriva grattis på FB, som jag själv gör, man blir glad. Mamma och pappa ringer. Jag får några presenter jag blir glad för, blir alltid glad av presenter.

Till DN, varsågoda:

Mitt liv har varit upp och ner. Ibland glad, ibland less. Varje morgon jag slår upp mina grönbruna ögon blir jag varse om dagsformen. Går ej att motionera bort. Jag ”hänger” inte mycket med mina barn. De äldsta skulle nog tycka att det var pinsamt om jag frågade. Vi är mest tillsammans. Jag pular med mitt, de med sitt. Vid middagen kan vi i bästa fall få tid att umgås och man kan försöka utröna vad som händer i barnens liv, vad tänker de på, man vill ju veta? Jag är evinnerligt glad att jag har dem och att de är friska och fina alla fyra. Jag är omusikalisk, orytmisk, helt ointresserad av trädgårdsskötsel, lagar mat varje dag utan vidare entusiasm. Är vegetarian, dricker inte alkohol. Snusar friskt. Ointresserad av heminredning, intresserad av handväskor, skor och kläder. Är konstant orolig för stort och smått. Pratar svenska och engelska, kan några fraser på spanska, tyska och franska. Jag retar ofta upp mig på småsaker. Är rastlös och ibland stingslig. Älskar min familj, mina vänner och att resa. Jag är född på Lidingö, blev sjuksköterska av en slump. Det är okej. Är skild, nu är jag sen sisådär 8-10 år med sambo. Vi har det bra, inte slår det gnistor men vi lunkar fram sida vid sida, kompletterar varandra ganska bra. Jag har en i grunden pessimistisk läggning och tar alltid ut allt i förskott. Jag drömmer om ett hus i Grekland och att bli ekonomiskt oberoende, i e ha fuck you pengar.

Det var en sammansättning av min sammansatta person.

I övrigt kan vi konstatera att två av kvällens tre matcher var skittråkiga samt att det åskat här på senkvällen. Jag har sett ett rådjur på tomten och en grävling i backen. Vi har badat, solat samt ätit pannbiff/vegokorv. Det är jättestökigt i huset. Och nu ska jag sova.

Over and out från västkusten.

 

 

 

 

J

 

Standard
kön

Snoppar och snippor och dess konsekvenser.

dagens pung

Genusfällan. Den slår igen här hemma med jämna mellanrum. Jag köper blommor till balkongen och vattnar desamma. Sambon sköter allt med bil, icke-fungerande fläktar och räkningar. Det senare är helt fairtrade och jämställt så det visslar om det då sambon valt en annan väg i livet, mer lönsam, än den omvårdande, utbrändhetsdoftande, sorgligt föga lönsamma väg jag själv vinglar på. Han har ju snopp den lyckosten – sist jag kollade i alla fall. Annars delar vi. På allt. På riktigt. Kläder till barnen, dammsugning, matlagning, vabb:ande, hämtande, lämnande och kalasinbjudningar (barnens, vi blir mer sällan bjudna på kalas).

Ibland hör man folk säga ”jamen, man gör ju det man tycker är kul?”. Som att män inte tycker det är kul med blommor/barn/mat, kvinnor inte med bilar/borrmaskiner/bygga altan. Att man gör det man tycker är ”kul” ju skitsnack vi gömmer oss bakom för att känna oss trygga, det är bekvämt så.

Sport vill jag slå ett särskilt slag för. Mer snippor på Tele 2. Ju fler snoppar desto mer bråk. Det står i direkt relation till varandra. ”Ingen med snopp, ge oss hopp” borde vara parollen vid varje derby. Då spar skattebetalarna pengar för då behövs inga piketpoliser. Inga pissfulla pungbärare på krogen som dessutom vill slåss. Herregud. Vilka patetiska figurer.

Jag tänker inte skriva om kulturmannen, det är annars jäkligt intressant. Läs Ebba Witt i dagens DN istället. Jag säger bara Selma Lagerlöf. Och Strindberg. You get the picture.

Pompösa män som anser sig själva ha tolkningsföreträde framför smartare och mindre pompösa kvinnor har jag dock liten erfarenhet av, men hör sanna, hiskeliga historier från vänner. Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Vi är inte så pompösa där, mest utslitna och underbetalda. Varför blir inte fler män sjuksköterskor? Är män mer ointresserade av att vårda och hjälpa andra? Nej, det stämmer inte för de blir ju läkare, poliser och psykologer. Är män mer pengakåta? Bullshit. Varför inga manliga barnmorskor när det kryllar av manliga gynekologer? Alltså, man behöver inte själv ha erfarenhet av hur det är att ha ett underliv för att på ett eller annat sätt arbeta i närheten av detsamma.

En intressant företeelse är hur det fungerar i barnomsorg och skola i särskilda situationer. Jag har varit förälder i 19 år. Inte EN ENDA GÅNG har nån med snopp, som kallar sig pappa, känt sig självmant manad att starta insamlingar för inköpande av diverse gåvor till personalen. Icke heller att inhandla dessa. Min empiri baseras på att jag själv räknar till 36 dylika tillfällen, från 19-åringen till 5-åringen, en avslutning per år. Inte ens en blomma. Räknar inte ens de äldstas dagisår då, det blir tolv till. 48 gånger! Jag häpnar själv, kan det stämma?

Jag fick nämligen 3:a i matte 1986 för att min lärare fick en puss, det är tyvärr sant, annars hade jag fått underkänt så det visslade om det. Jag ”snälla, kan jag inte få en 3:a?” (alla mina prov var överkryssade med röd penna). Han ”om jag får en puss”. Jag tänkte URK men körde (på kinden, nån måtta fick det vara). Fick godkänt. Äckliga gubbar och tjejer som håller god min och spelar spelet är inget nytt, men det vet ni alla. Detta var en parentes.

Är snoppen ett organ som gör en lat? Hänger den där och dinglar, gör bördan av dess bärande en alldeles matt, yr och disträ? Jag har ändå barn i delar av vår stad där det bor mycket medveten medelklass (gud vilket fånigt uttryck. Som ”livspussel” eller ”mys”). I alla fall på ytan medvetna om vad det nu är medvetna om. Medvetna om att verka medvetna.

Det kan yttra sig i att mammor och pappor på föräldramöten hävdar att det jobbas för lite med genusfrågor från koltåldern och framåt (mycket möjligt). Man vill kanske visa att man inte är en man som vem som helst. Man kan ha kjol. Man kan måla naglarna. Man kan vara icke-traditionell, inget fel med det som fenomen. Ingen snusspottande parodi på en ”redig karl” i flanellskjorta. Helst inte heller kostymnisse/nissa, det är vagt fel. Lite mera avspänd fast egentligen överspänd. Christianiacykel och Kånken, EKO-låda och second-hand. Jag har varit så fel i så många år men jag skiter ju i det. Faktiskt. Tyck vad ni vill, ni som ska vara så härligt avspända men är skitnödigare än alla andra. Låtsas att man inte bryr sig fast man gör det så hårt.

Men vad gör det? Gapa på ni bara, på nästa föräldramöte när ni tjoar om genus för 3-åringar – då tänker jag tjoa högre. Använd inte din gula ryggsäck som sköld! Lev som du lär då! Ligg i framkant, bana väg för alla andra med pung.

Allt hyckleri.

Hälsar undertecknad som tillsammans med två andra mammor samlat pengar samt köpt presenter till samtliga lärare i våra 16-åringars klass, som efter 9 år på samma skola nu skingras för vinden. Alla fantastiska lärare, man blir helt matt av tacksamhet.  Jag definierar här ”mammor” som såna som har snippa och känner att det är korrekt, jag vet att man kan vara pappa utan pung men jag är i affekt.

Jamen skit i det då kanske ni tänker. Jag ska göra det efter jag till nästa avslutning mailat ut en paroll! ”Hej alla härliga pappor, det är er tur nu!”. Jag ser fram emot det, både att få maila och gensvaret. (Hallå? Hallå? I rymden kan ingen höra dig skrika eller vadå?)

Jag tackar nu för mig, jag som är så vän och ljuv, omvårdande, omtänksam och ansvarstagande. Det är nog snippans oförtjänst. Medfött och ohjälpligt.

Standard